Tankar

So tell me when you hear my heart stop
You're the only who knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility I wouldn't know

Den biten kommer från låten Lykke Li - possibility. Jag har lyssnat på låten i några år nu men aldrig tänkt på att den lilla biten ur låten beskriver hur jag känner. För får jag sjukdomen som går i släkten, den min mamma haft och den min mormor och hennes mamma haft så blir jag helt borta från världen. Jag kommer inte minnas mina vänner, familj eller hur man äter och går på toa. Så kommer jag då märka när jag dör? Kommer jag känna hjärtat stanna och hur jag slutar andas och allt blir tyst?

Det sägs ju att sjukdomen är värre för anhöriga än för en själv som har den, så då är kanske det bara är alla andra som vet när det slutar?

Blir allt svart när man dör så kanske det är svart redan långt innan jag dör och allt jag gör är att framkalla smärta hos dom som betyder mest av allt för mig. Svårt att förklara hur jag menar... men den biten att alla ska se mig när jag tynar bort är det jag är mest livrädd för. Saker som jag har sett ska man inte behöva få se, inte som barn i alla fall. Så det kanske är egoistiskt av mig att skaffa barn?

Tusen miljoner frågor och inte ett enda svar finns det, lite frustrerande. Ingen mening att grubbla på det egentligen, men det är lättare sagt än gjort.

Sen vet jag att det finns andra som har det värre. Men det går inte att jämföra det så. För om någons värsta upplevelse är att sitt husdjur gått bort så blir väl det minst lika jobbigt för dom som det är för mig. Jag menar ett husdjur är ju en familjemedlem så det är klart man mår dåligt av det och har man inte varit med om värre så kan man ju inte veta hur det känns.
Och jag som kanske har varit med om värre än några andra har ju lärt mig att leva med det, även om jag har tusen tankar så står jag ju på benen och fortsätter mitt liv åt rätt riktning, bor bra, får mat, har människor i mitt liv. Så det blir på samma nivå ändå. Jag tvivlar på att jag mår sämre än vad någon annan gör. Jag har bara lite svårt att kontrollera tankarna och så, men vem har inte det? Andra klarar det bättre än andra men det betyder ju inte att man tycker att man haft det värst och det är så synd om en.

Så mina vänner. Kom och gråt ut om det så är eran favorittröjja som kommit bort och säg inte att ni är löjliga eller nåt åt det hållet. Ingen är löjlig för att man är ledsen.

Det blev lite långt och jag vet inte ens om hälften går att förstå för jag är lite dålig på att formulera mig så det jag menar kommer fram på ett bra sätt. Men det får räcka med tankar för denna gången!